Nu har snart 2 år gått sedan jag fick min hjärnblödning och livet har varit som en berg och dalbana.

 

Jag vaknar så gott som varje morgon med huvudvärk. Vissa dagar kan jag klara mig utan medicin, bara jag tar det lugnt, medan andra dagar behöver jag ta värktabletter bara för att komma upp på benen. När huvudvärken slår till som värst, tar jag mig inte ut ur sängen, för det gör så ont. Men som tur är sker det inte allt för ofta. Kanske i genomsnitt 1-2 gånger per månad. 

 

Tröttheten finns där hela tiden, men den försöker jag inte bry mig om. Fast det är inte så enkelt. Ofta får jag ge mig och ta mig en lur. Det är konstigt hur mycket man kan sova egentligen. Hade det inte varit för väckarklockan, hade jag nog sovit bort all min tid.

 

Yrseln och svårigheten att fokusera finns kvar, men har blivit betydligt bättre. Det skiftas beroende på hur jag själv mår.

 

Minnet då.. ja, det följer också med mitt allmäntillstånd. Men nu får jag verkligen tänka på allt jag gör och tala om för mig själv vad jag gör. T ex Nu låste jag bilen, Nu stängde jag spisen, Nu har jag satt mobilen på laddning etc.

För annars hinner det bara gå några sekunder så måste jag kolla upp om jag gjort det.

Minneslappar är också något som jag använder flitigt och anteckningar i mobilen. Annars skulle jag nog missa det mesta.

 

Felsägningarna kommer också med jämna mellanrum och det är så förargligt. Problemet är att jag knappt märker själv hur tokigt det blir av det jag säger. Som exempel sa jag till min dotter: Kan du sätta på spegeln? Hon stod där som ett levande frågetecken. Vadå? Vad menar du? Inte kan man väl sätta på en spegel. Då när hon sa det insåg jag vad jag sagt. Det jag menande var TV:n - Kan du sätta på TV:n? Och sådana saker ploppar hela tiden ut ur min mun. Hjärnan tänker en sak, men det kommer ut något annat ur munnen. En annan sak är att jag säger orden fel t ex när jag ska säga bordet säger jag istället bårdet. Låter jättemysko.

 

Nog med alla problemen utan nu tar vi en titt på vad jag klarar istället.

 

Jag är tillbaka på mitt jobb och kan jobba 25% och det är så roligt. Även fast det känns tungt vissa dagar så behöver jag den sociala biten så mycket.

Jag önskar och vill helst kunna jobba 100% och siktar på att nå dit någon gång. Det är mitt mål. Men om jag når dit, får framtiden utvisa.

 

Min familj är min stöttepelare och det är för dem jag gör allt för att bli friskare.

 

Mitt jobbigaste problem, men kanske min viktigaste egenskap, är att jag vill klara så mycket själv.

Jag hatar att ge upp, men ibland måste man se sina begränsningar. Men om inte viljan funnits där och jag gett upp, hade jag kommit dit jag är nu? Det tror jag inte.

 

 

Vägen till mitt slutmål må vara lång och mycket kan hända under resan. Kan hända att jag ändrar färdriktning innan jag nått målet och upprättar nya mål. Det får ödet och framtiden utvisa. Bara själva resan blir bra med många nya erfarenheter och minnen.