Julen är över och barnen är nöjda över julklappar och firande. Men inte stannar tiden upp en enda sekund för det utan den rusar fram i ljusets hastighet. 

 

Tack och lov för det.

 

Nu är snart 2013 här och vi ska tacka för det gångna året. Varför då? Det har ju inte varit allt för gott. 

Nå, varför är jag så bitter då??? Jo, för mig och min familj var det året då allt gick sönder. TV:n, trimmern, båtmotorn, bilmotorn, mobiler.... Bara nämn något,. japp, det också. INTE kul. Sedan kan vi ta en titt bakåt på sommaren och vad kan då nämnas? Regn, kallt, regn, kallt...och mera regn. 

 

Nu blickar jag hellre framåt.

 

2013 

 

Om jag nu vore en skönhetsdrottning och fick frågan:

Vad önskar du mest av allt?

 

 

Tack för mig år 2012

 

Jag ser fram emot dig år 2013

 

 

 

   Det är inte helt fel att sitta i ett varmt hus och se hur kvicksilvret i termometern drar ihop sig när temperaturen går ner mot - 30°C. Då kan man sätta sig ner i lugn och ro och se på TV, läsa en bok, snegla i en tidning eller bara ägna sig åt sina tankar och funderingar, utan att ha dåligt samvete. För gå ut, gör man inte i onödan. Sedan att kylskåpet och matkällaren är fylld till bredden av olika godsaker gör inte situationen sämre. Dessutom att höra barnen skratta och ha kul här i huset ger den bästa julstämningen.

 

 

 

Julen närmar sig med ljusets hastighet, men det gäller att vara cool, som en istapp. Julen kommer vare sig jag har hunnit med alla - så har vi alltid gjort eller alltid haft. 

 

Traditioner är till för att brytas ibland - för familjens bästa.

 

 

Det är otroligt vad mycket man tar för givet. Ibland behöver man bli omruskad för att uppskatta sitt eget liv.

 

Jag känner mig väldigt tacksam att jag har ett jobb at åka till och väldigt fina arbetskamrater. Även om jag nu "bara" jobbar 25% så är det väldigt viktigt i mitt liv. Att få träffa människor, känna att man gör nytta och få prata om andra saker än om hur man mår.

 

 

Jag är väldigt tacksam och tycker att jag mår bra, när jag kommer ur sängen på morgonen. Att kunna vara mamma för mina barn och hjälpa dem är nog så bra. Sedan att inte orka eller kunna göra allt som man skulle vilja  är inte lika viktigt. Även om jag helst av allt skulle vilja vara helt frisk.

 

Numera uppskattar jag det mesta av livet, även de små sakerna. Livet är ju egentligen helt fantastiskt. Det gäller bara att stanna upp och se sig omkring. Bara sådana enkla saker som att blommorna blommar, träd bär frukt, snön lägger sig som ett vitt täcke, vilda djur som strövar fritt, fåglar som kvittrar, norrsken, solen som värmer...

 

 

Livet är en gåva som vi ska vårda och ta vara på.

Vi ska vara tacksam att vi fått denna gåva och att vi lever i ett vackert land med många möjligheter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lucia och Mia Skäringer

 

 

Mia är så himla bra

 

.

Se så vackert det är när snön tynger ner grenarna på träden. Trots att det är på morgonen så är det ändå ljust.

 

 

 

 

 

 

 

 Bromsa, bromsa, broomsaaaa...

 

Att få energi igen efter att ha varit orkeslös är inte så lätt. Visst det är en befrielse att komma ur sängen, men då kommer alla tankar på vad jag borde göra.

Det är då man måste lägga in ettan och bromsa med både fotbroms och handbroms och ibland även backa. Det går inte att köra i 110, även om det är det man tror sig kunna.

Det knepiga är att hjärnan ibland tror att allt är som det var förut.

Den liksom glömmer bort att jag är sjuk och orkar inte så mycket. Plötsligt studsar jag upp och far i väg i världens fart när jag liksom plötsligt inser att,

OJDÅ!

Huvudvärken och tröttheten gör sig genast påmind. Inte gick det att lura dem. Nääe, tvärnita, backa och börja om.

 

Det får ta sin tid, eller det måste ta sin tid.

 

Så att julstressa, det är bara att lägga ner.

Här får det bli ett tassande fram till jul.

 

 Hela helgen har passerat som i ett töcken.

Jag har legat och kramat kudden hela helgen. Hur utslut kan man egentligen bli efter lite feber?

 

Så är det när hjärntröttheten slår till.

Det finns inte ett uns av ork kvar i kroppen. Även om viljan finns, så räcker inte ens det till. Det går inte att stålsätta sig. Och hur mycket man än sover så känns det som man sovit för lite ändå.

Nu kommer det att ta flera dagar eller veckor innan jag är mitt vanliga jag igen och det känns ganska tungt. Jag vill ju så mycket, men orken kommer att tryta. 

 

Näe, jag vill inte ha någon hjälp, utan jag vill göra saker och ting på mitt vis i min takt.

 

Någon stolthet har man ju ändå kvar i kroppen.

Dumsnut, tänker ni säkert.

Men jag vill kunna, jag vill inte ge upp.

Det är ju utmaningarna som driver mig framåt.

 

Här kommer en länk där ni själva kan läsa om hjärntrötthet 

 

 

När jag första gången läste detta var det som att läsa om mig själv. 

Ganska kusligt egentligen.

 

 

 Det riktigt värmer mig om hjärtat när jag ser min amaryllis knopp sakta börjar öppna sig. 

Blommor som inte behöver mycket omvårdnad är min melodi.

Jag har härdat mina blommor. Det vill säga att de blommor som inte klarar sig utan vatten och näring får bli kompost istället. Enkelt urval alltså....

...men då på något underligt vis överlever vissa växter som kräver speciell omvårdnad 

 

 

Mina orkidéer av olika slag blommar stup i ett.

Ena gången får de inget vatten på flera veckor tills mitt dåliga samvete slår till och de blir överöst med vatten som de står och vadar i. Något som orkidéer inte tål.

...och ändå blommar de.

 

Så mitt råd om gröna fingrar lyder:

 

 

 

 

 

 

Barbara Palvin Denies. Bilden kommer från justjared.com

 

Nu har snart 2 år gått sedan jag fick min hjärnblödning och livet har varit som en berg och dalbana.

 

Jag vaknar så gott som varje morgon med huvudvärk. Vissa dagar kan jag klara mig utan medicin, bara jag tar det lugnt, medan andra dagar behöver jag ta värktabletter bara för att komma upp på benen. När huvudvärken slår till som värst, tar jag mig inte ut ur sängen, för det gör så ont. Men som tur är sker det inte allt för ofta. Kanske i genomsnitt 1-2 gånger per månad. 

 

Tröttheten finns där hela tiden, men den försöker jag inte bry mig om. Fast det är inte så enkelt. Ofta får jag ge mig och ta mig en lur. Det är konstigt hur mycket man kan sova egentligen. Hade det inte varit för väckarklockan, hade jag nog sovit bort all min tid.

 

Yrseln och svårigheten att fokusera finns kvar, men har blivit betydligt bättre. Det skiftas beroende på hur jag själv mår.

 

Minnet då.. ja, det följer också med mitt allmäntillstånd. Men nu får jag verkligen tänka på allt jag gör och tala om för mig själv vad jag gör. T ex Nu låste jag bilen, Nu stängde jag spisen, Nu har jag satt mobilen på laddning etc.

För annars hinner det bara gå några sekunder så måste jag kolla upp om jag gjort det.

Minneslappar är också något som jag använder flitigt och anteckningar i mobilen. Annars skulle jag nog missa det mesta.

 

Felsägningarna kommer också med jämna mellanrum och det är så förargligt. Problemet är att jag knappt märker själv hur tokigt det blir av det jag säger. Som exempel sa jag till min dotter: Kan du sätta på spegeln? Hon stod där som ett levande frågetecken. Vadå? Vad menar du? Inte kan man väl sätta på en spegel. Då när hon sa det insåg jag vad jag sagt. Det jag menande var TV:n - Kan du sätta på TV:n? Och sådana saker ploppar hela tiden ut ur min mun. Hjärnan tänker en sak, men det kommer ut något annat ur munnen. En annan sak är att jag säger orden fel t ex när jag ska säga bordet säger jag istället bårdet. Låter jättemysko.

 

Nog med alla problemen utan nu tar vi en titt på vad jag klarar istället.

 

Jag är tillbaka på mitt jobb och kan jobba 25% och det är så roligt. Även fast det känns tungt vissa dagar så behöver jag den sociala biten så mycket.

Jag önskar och vill helst kunna jobba 100% och siktar på att nå dit någon gång. Det är mitt mål. Men om jag når dit, får framtiden utvisa.

 

Min familj är min stöttepelare och det är för dem jag gör allt för att bli friskare.

 

Mitt jobbigaste problem, men kanske min viktigaste egenskap, är att jag vill klara så mycket själv.

Jag hatar att ge upp, men ibland måste man se sina begränsningar. Men om inte viljan funnits där och jag gett upp, hade jag kommit dit jag är nu? Det tror jag inte.

 

 

Vägen till mitt slutmål må vara lång och mycket kan hända under resan. Kan hända att jag ändrar färdriktning innan jag nått målet och upprättar nya mål. Det får ödet och framtiden utvisa. Bara själva resan blir bra med många nya erfarenheter och minnen. 

 

 

Igår var det första advent och vi kunde avnjuta den med glögg, pepparkakor, skumtomtar, chokladdoppade mandlar och chokladtryffel.

Det har blivit en tradition för oss att dricka glögg på första advent. Till och med tjejerna kommer hem för att dricka glögg. Då får kompisar och andra roligheter vara.

 

Nu tassar man runt i huset och njuter bland tomtar, juleljus och andra saker som hör julen till.

 

Julkalendern har börjat på TV:n och den uppskattas av både stora och små. Inte för barnslig och inte för konstig.

 

 

 Det ser ut som om julen kan bli riktigt trevlig i år.

 

 

 

 

 

Julkalendern har börjat.

Nu har nedräkningen börjat på allvar.

Det julpyntas i varenda vrå, önskelistan fylls på längden och bredden, det ska bakas, karameller ska kokas, julmusiken dundrar ut genom alla högtalare.