Ambulansen, Sjukhuset...."Du har haft en hjärnblödning"
När jag insåg att jag inte kunde ta mig ut ur sängen på egen hand ropade jag på min man.
- Det här är ingen vanlig huvudvärk, det här är något annat, sa jag till honom.
- Vad ska vi göra? undrade han.
- Ring skjukvårdupplysningen, jag tar mig inte ur sängen, det gör så ont.
Min man ringde sjukvårdsrådgivningen och de sa; Ni måste ringa efter en ambulans.
Sagt och gjort, vi ringde ambulansen.
Då slog det mig, jag måste ringa till någon arbetskamrat. Jag ska ju jobba imorgon.
Trots den hemska huvudvärken, bad jag min man om mobilen och så jag ringde en arbetskompis.
-Jag kan inte komma imorgon för jag har fått en hemsk huvudvärk och ambulansen är på väg.
Tala om plikttrogen. Man är ju inte riktigt klok egentligen.
Undra hur dålig man måste vara för att bara tänka på sig själv.
När jag väl kom in på sjukhuset blev det skiktröntgen.
Jag var alldeles stel i nacken och kunde inte få hakan till bröstet. Varje gång de lyfte mig gjorde det vansinning ont i nacken och i huvudet. Helst ville jag bara vara still.
Inget syntes på röntgen.
Som tur var kom jag till en bra läkare som sa;
Innan vi går vidare vill jag först utesluta det värsta tänkbara. Vi kan tyvärr inte ge dig något smärtstillande innan vi vet vad huvudvärken beror på. Inatt får du stanna kvar på intensiven och i morgonbitti blir det ett ryggmärgsprov.
Hela natten låg jag med den hemska huvudvärken och väntade på att timmarna skulle flyta förbi snabbt. Varje timme kom personalen förbi och kollade upp mig med att lysa i ögonen, bad mig lyfta benen, lyfta armarna och hålla kvar dem, hålla armarna i kors och klämma ihop händerna och svara på en enkel fråga.
Om och om igen...
Klockan 8 på morgonen skulle läkaren äntligen göra lumbalpunktionen.
Det kommer att göra ont, fick jag veta. Men... jag tyckte knappt att det kändes. Det var ju i huvudet jag hade ont. Läkaren var väldigt pratsam och berättade vad han gjorde.
Först tog han ett rör och sa; Det här är slaggröret och det räknas inte, det är alltid blod i det. Det är rör 2 och 3 som räknas. Sedan blev läkaren tyst, alldeles knäpp tyst.
Då började jag ana oro, men slog bort tanken direkt. Det är säkert inte något farligt.
Efter en stund kom läkaren tillbaka och sa:
Du har haft en hjärnblödning, du ska till Universitetssjukhuset. Du får åka ambulanshelikopter.
Då brast det.
Tårarna började rinna.
Det gick inte att hålla emot. Hur ska det nu bli?
Tankarna gick till:
Mina barn
Min man
Min mamma (som själv inte är frisk)
och resten av släkten
Jag kunde inte och orkade inte själv berätta det för min man. Det fick sjukhuspersonalen göra......
Kommentarer
Trackback
