Det var så skönt att stiga in i sitt eget hus igen.

Där fanns allt jag egentligen behövde - barnen, min make, min säng, maten, TV:n, you name it..

Det var som om man äntligen kunde andas ut och börja leva igen.

 

Att ligga på sjukhus är inget för mig.

 

De första 3 månaderna sov jag. Så fort huvudet hamnade på en kudde, somnade jag. Det spelade inte någon roll vilken tid på dygnet. Och när jag sedan vaknade till, var jag lika trött som när jag somnade. 

 

Huvudvärken fanns där hela tiden och jag fick veta att det kunde dröja länge innan den försvann.

Vissa dagar kunde huvudvärken vara outhärdlig och sitta kvar i flera dagar. Då var det bara att sova bort tiden.

Eftersom jag fått veta att den skulle vara länge, led jag i det tysta. Jag trodde att jag skulle ha det så här.

 

Efter hjärnblödningen, ändrades min skala på hur ont man kan ha. Det som jag tidigare uppskattat som väldigt ont var inte längre så ont. Om man använder en skala mellan 1 och 10, där 10 är den värsta smärtan (outhärdlig), hamnar huvudvärken jag fick av hjärnblödningen på 10. Så en stukad fot, kraftig bihålsinflammation eller liknande hamnar numera på ca 6-7, vilket jag tidigare tyckte var outhärdligt.