Du får inte sätta dig upp!

Det var det första jag hörde när jag vaknade.

 

Där låg jag intråcklad i slangar kors och tvärs, Det var 3 olika dropp, kateter, artärnål, venkateter, syrgas etc. Så fort jag vände på mig eller väcktes för kontroll, kräktes jag. Då kan jag bara nämna att jag blev väckt varje timme första dygnet. Jag tycker synd om sköterskorna som måste väcka mig, för de fick så dåligt samvete när jag mådde så dåligt.

 

Huvudvärken var inte längre lika kraftig och varje gång den blev värre kom de med en smärtstillande spruta. Till slut kom de även fram till en cocktail mot illamåendet och plötsligt kändes livet helt okey.

 

Under de första 7 dagarna fick jag ligga raklång utan att höja huvudet, då trycket i huvudet kunde stiga. Det var tufft att bara ligga och se upp i taket. Maten fick man försöka skyffla in. Tur att de hade sugrör och hakklappar, för inte var det lätt att äta liggandes.

 

När man ligger ner och inte kan ta för sig något kommer tankarna.

Efter ett tags grubblande kom jag fram till att jag var nöjd med mitt liv. Jag har tagit vara på de möjligheter som kommit min väg och fått upplevt en hel del i mitt liv, så skulle jag nu inte klara detta, så är jag nöjd.

Det är inte för att jag vill dö, men om det värsta tänkbara skulle hända så är jag beredd.

Det var väldigt skönt att komma fram till den slutsatsen, jag blev alldeles harmonisk.

 

Nu gick det ju bra ändå, trots att jag inte är den jag var förrut, för jag finns här framför allt för min familj.

 

När de första 7 dygnen gått, fick jag äntligen sätta mig upp i sängen. Det snurrade ordentligt i bollen så det blev inga långa stunder man satt i början.

 

Det jag till att börja märkte av var:

huvudvärken (den fanns där hela tiden),

tröttheten (kunde sova hur mycket som helst),

yrseln (det kändes som fötterna var runda under fotsulorna),

såg dubbelt (ögonen hade svårt att fokusera),

felsägelser ( svårt att hitta orden)

tappade minnet (framför allt information som kom snabbt, det var som om hjärnan inte tog emot den)

ljudkänslig (klarade inte av när det var stojigt)

ljuskänslig (jobbigt med solljuset samt att se skillnad på skuggor eller gropar)

känslig (kan gråta för ingenting)

 

Jaa, som du ser. Det var en hel del som inte var som tidigare. Nu var det bara att försöka återhämta sig. Tyvärr är man en tidsoptimist, som tror att det ska gå fort, men ack vad man bedrar sig.